Det är fortfarande för tidigt att sitta och fundera på alla de händelser som orsakade kriserna i ex-Jugoslaviens system. Dussintals med plundrade städer, omkring en halv miljon brutalt mördade människor och två miljoner flyktingar. I nuvarande läge är det resultatet av den desperata strävan hos det förra systemet (regering, parti och arméarsenal) som, genom att ändra på sin image (tar som sitt nya slagord ²i nationens namn² istället för det tidigare ² i klassernas namn²) försöker bevara sig självt.
Sanningen är också att det finns en internationell sida av problemet, för att inte heller glömma instrumentaliseringens dimension av andra nationalistiska manifestationer.
Meningen med denna eftertanke är således att styrka några huvudmoment som hade och fortfarande har stor påverkan på manifestationen av denna drastiska nationalism samt spekulationen kring dess fortsatta inriktning.
1. Speciellt därför att regeringen konstant befäste sig själv, istället för det samhälle som den tillhörde. Socialismen visade sig vara för svag och förenade metoder för att förstärka laglydighet istället för demokratisering. Systemet i sig självt fungerade på basen av ²den heliga treenigheten² staten-partiet-armén.
2. Socialismens fall i de östeuropiska länderna orsakade en serie nya frågor om den samtida världen. Dessa var i första hand frågor rörande valet för den nya sortens utveckling och påverkan. Det dök upp nya utrymmen för påverkan som fick Warszawapakten att direkt ställa frågan om NATO:s existens och medel, men dessutom den nya europiska enheten.
Krav från den Sovjetiska Unionen (USSR) ställde den nya byråkratin inför ett val : Krig eller våld som vi kan, eller demokrati som vi inte kan. Vid ett eventuellt val mellan våld eller krig står egentligen valet inför vem som ska betala: en annan stat, nation, religion osv.
3. Som helhet ligger problemets speciella vikt i Berlinmurens fall och Tysklands förening. Att förena lika väl som att bryta upp sociala system är allt annat än smärtfritt. När Västtysklands utveckling (ekonomisk, demokratisk etc) ²steg in i² Östtyskland så nåddes också den förra av den senares underutveckling (på basis av sammanlänkning). Det här kan illustreras genom det faktum att Kohls regering har en utlandsskuld på 400 billioner DM. Lösningen på problemet är också tvivelaktig; laglydnadens styrka har sina goda och dåliga sidor. En andra möjlig lösning till de tyska kriserna är försöket att överlämna skulden till ²Någon annan² i det egna landet eller utanför det.
Värdens krigslobby böhover krig som anledning för att sälja och använda vapen. Efter 2:a värdskriget är kriget hela tiden varaktigt - det bara byter plats. Man skall komma ihåg att Amerika inte har något intresse av att Europa skall bli starkare (inte heller en del europeiska politiker). Fallet fd Jugoslaven är ett storpolitiskt och ekonomiskt spel. Ett fult spel utfört av gamla kommunistiska och nya nationalistiska maktfärer.
4. Socialismens fall i Jugoslavien är mycket underlig. Allt som varit fördelaktigt i denna samhällsmodell i jämförelse med andra socialistländer, har nu vänts till största möjliga förstörelse. Detta system verkade också genom principen ²den heliga treenigheten² staten-partiet-armén som varit Josip Broz Titos auktoritet. Tito var president, ordförande för partiet och högste befälhavare för armén. Samhället var strukturerat på så sätt att det bara fanns två kategoriska faktorer: den byråkratiska regeringen och folket som ²klassen², till skillnad från andra socialistiska länder där det fanns två byråkratier (tjäntemännen som den ena i USSR) och folket. I de här systemen (Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Tyskland, Rumänien, Bulgarien) hade tjänstemännen ingen möjlighet att utvecklas till tyranner. De var hela tiden i viss mån i hemlig allians med sitt eget folk. I de flesta av dessa länder blev tjänstebyråkraterna legitima för folket under de nya förändringarna (direkt efter USSR - regeringens fall) De var medvetna om att även under de nya omständigheterna (demokratisering, privat ägande) handlade det om att skaffa sig de bästa möjligheterna, sannerligen inte som en klass eller som parti längre, utan som en klan av privata affärsmän eller politiker.
Rumänien var ett undantag. Dess system försökte bevara handeln med alla medel. Genom att placera armén på folkets sida bestämdes emellertid resultatet av de kommande händelserna. Den jugoslaviska regeringsmodellen ²i socialismens namn² hade en stor chans 1948 genom utformningen med Östblockets länder (the Resolution of Information Bureau of the Cominform) att gå sin egen väg för demokratiseringen. Dock var kommunistpartiet inte villigt att dela sin auktoritet med något annat parti utan fortsatte att söka efter demokratisering genom att cirkulera inom sitt eget program, sitt eget kunnande, en förruttnelsens anpassning och avsaknad av självkontroll.
Under hela perioden efter andra världskriget fanns en förstärkning av auktoritetena i Jugoslavien, men också en omformning hos det regerande och enda partiet; avståndstagandet från avantgardet, elitistiska medlemmar med en mängd orealistiska privilegier och kommande nationalism, eller rättare nazism som sin extrema måltavla.
5. Josip Broz - Tito, en personlighet kapabel att förse det jugoslaviska systemet med flertalet vänner, avslöjade alla brister och svagheter hos den ²heliga treenigheten² som visade sig vara ett ohållbart system. Det statliga maskineriet hade 52% mer anställda än vad som är europisk standard och 300% mer privilegier än vad som är förmodat möjligt. Kommunistpartiet konfronterades aldrig med några oppositionspartier, vilket i ett demokratiskt samhälle är grundläggande för kontrollen av både idéer och program. På grund av detta har det bestått, inte bara utan kontroll men också utan den rationalitet som skulle ha hjälpt det att bevara sin auktoritet. Under denna period militariserades samhället av armén istället. Jugoslavien hade sin egen vapenindustri, den fjärde starkaste i Europa, sina egna stridsvagnar och andra väldigt moderna krigsutrustningar och fler generaler än USA (en tragikomisk händelse, president Kostic pensionerade före sin avgång 35 generaler i den ex- jugoslaviska armén utan att det ens märktes.)
6. Det som skulle ske genom de jugoslaviska kriserna kunde ta två riktingar. Den ena genom fredliga reformer med ²kraftfulla argument² erbjuden av Ante Markovic. Den andra genom ²påtvingade argument² erbjuden av systemets egen strävan efter att se sig självt representera den starkaste nationens interessen (den med mest maskiner och vapen, Europas fjärde armé kom att bli den starkaste).
7. Frågan är inte hur det var möjligt att förverkliga nationalismen, utan hur det var möjligt att dirigera hela det multinationella jugoslaviska samhällssystemet med alla sina institutioner mot nationalism. Eller hellre, hur lyckades Storserbien med sitt nationalistiska tillvägagångssätt bli ledare utan ett mer betydelsefullt återupprättande av balansen genom någon avdelning i armén eller andra statliga institutioner ? Det är säkert den stora frågan vars svar avslöjar i hur stor utsträckning de var multinationella.
8. Att hissa den serbiska flaggan omgiven med den kosovianska myten stöddes starkt av den serbisk-ortodoxa kyrkan, de intellektuella och t.o.m. av studenterna, och skingrade experternas alla tvivel om den politiska bildens innehåll och form under rådande händelser. Kom ihåg den berömda tanken av Dobrica Cosic citerad av Draskovic lite senare: ²Vi serber förlorar under freden allt det vi fått under kriget.² Olyckligtvis, fastän det liknar en sorgesång, antyds den strategiska bilden av den förverkligade nationalismen. Den deklarerar öppet att serberna är för krig hellre än fred och att deras agerande skulle vändas i den riktningen.
Tilläggas kan att Mussolini instrumentariserade facismen i Italien med en liknande tes: ²Vi underhåller inte illusionen om tillvarons möjlighet till evig fred och dess nytta för oss. Krig är moraliskt upplyftande för folket.²
9. Från denna politiskt strategiska måltavla (Den stora nationella staten via krigsmedel) av förverkligandet av nationalism var det nödvändigt att tekniskt vidta policyns aktiviteter med en extrem punkt av att vara i fara. Nationen är överlägsen, nationen som var förutbestämd att regera och befria. Slutligen, och med alla medel tillgängliga, transformerades den politiska följeslagaren till soldat.
Håller man i minnet vad som tidigare sagts förstår man varför belägringen framställdes i massmedia genom totalt monopol, varför serberna sägs vara hotade av albanerna och oppositionen i Belgrad, liksom av slovener, kroater, bosnier, ungrare, makedonier etc: varför alla gropar och gravar grävdes upp, ofta även dessa med kvarlevor efter etniska brott och icke-serbisk befolkning (i Bileca och Stolac), för att begravas i en ritual mer ägnat de överlägsna serberna: och varför den senaste bokmässan i Belgrad uteslutande erbjöd titlar om detta; Inget får glömmas, ²Ingen kan slå er²:
10. Demonstrationen av den verkliga makten i de federala institutionerna kunde börja som den gjorde i Kosovo. Det var för den federala armén som polisen användes i en internationell konflikt på de serbisknationalistiska provinsen Kosovo och Vojvodina och den klassiska höjdpunkten i Montenegro, vilket faktiskt innebar ett område av lik genom Slobodan Milosevics triumf på monopol med starkt stöd hos armén, polisen och andra statspolitiska krigsmaskiner.
Det bedrägliga och obarmhärtliga i att använda våld mot den politiska oppositionen i Belgrad beskriver beslutsamheten i att vidhålla makten hos auktoriteten. Det är ingen tvekan om att Belgrad kunde ha hamnat i samma situation som Peking om händelserna hade tagit en annan vändning. Det var här armén demonstrerade sin allians med slogan: ²Folket, ordningen och fredens äventyr². Så blev allt klart för vändningen av Jugoslavien till Serboslavien eller heller Ortodoxslavia.
11. En fråga dyker upp om vad som fick ex - aktoriteterna att överlämna sig själva och som en väg ut ur krigen och problemen gjorde just de valen i Jugoslavien, ett samhälle av sydslaver, förutom krisen av det som var gjort i deras namn och krisen i själva auktoriteternas system.
Svaret är enkelt. Det skedde genom våld och tillfällig överlägsenhet. De serbiska nationalisterna visste att om de utnämnde sig själva som jugoslaver och den serbiska nationen till den jugoslaviska skulle de vinna mer tid och makt innan den inhemska befolkningen och den utländska opinionen bildades. De skulle få mer tid därför att vad som skapats med internationella förhållanden under flera år kunde knappast ändras och det var fallet med både namnet och grunden för Jugoslavien. Å andra sidan blev den serbiska nationalismen arvtagaren till alla de finansiella, statliga och andra institutioner inom systemet som verkat under c a 50 år (Jugoslaviska konstitutionen, nationella försvaret, valutasystemet, den federala armén, representativa byggnader, konsulat, ambassader runt om i världen, TANJYG etc).
Vad som definitivt fick makthavarna att välja den serbiska nationalismen för sitt överlevande, var att den serbiska nationen var mest representerad i regeringen och den som lättast kunde påverkas och vägledas med fördelar att förfoga över redan i början (det prövade systemets institut, vapen etc.)
I den meningen var avväpnadet av ²en nation inte färdig för Jugoslavien² redan utförd och så var på samma gång den enorma uppbyggnaden av ²den färdiga². Den aktuella parlamentet i Montenegro identifierade sig med serberna och förnekade automatisk sin egen särart.
Hopkoket av vapen i skolor, firmor och territoriella försvarsposter i baracker tillhörande den federala armén, och sedan i riktning mot den serbiska stationen av beväpnade styrkor. Det är opassande att tala om extremister och illegala soldater när de alla egentligen var en del av ett välorganiserat system som från ett militärt perspektiv fungerade perfekt.
Bland serbisk befolkning var det få som hade tillräcklig möjlighet och mod att göra motstånd. De anständiga undantagen utkämpade det med vapen, som är det enda sättet. Senare protester från den ortodoxa kyrkan, intellektuella studenter är bara politiska manövrar eller urskuldanden för deras samveten, därför att det skedde bara efter ett längre stöd av systemet och idag brukas ²kraftfulla argument² på ett ineffektivt sätt.
Det är intressant att se vad som sker på andra sidan
a. Kosovanerna, medvetna om livets problematiska villkor, en stor ekonomisk och politisk kris, samlas kring Albaniens problem med ²Kosovansk republik² i Kosovo. Förverkligandet av denna politiska och ekonomiska måltavla skulle på kort sikt bli irrationell och dess offer för stort. Emellertid i ett längre perspektiv med starka politiska drag på den internationella kartan, med det interna handlandet, och undvikandet av konflikter, problem lösta av utländska faktorer, det närliggande Albanien men även bräckligheten hos de politiska motståndarna i Belgrad. Vad beträffar själva Belgrad bestod det i praktiken, och för tillfället sköts problemen med Kosovo upp genom dess autonoma kraft och suspension
Idag finns även en andra möjlighet för Slobodan Milosevics regim,medveten om att Kosovo förlorats till Serbien försöker han således vinna politiska och territoriella slag i Kroatiens och Bosniens.
Det skulle inte vara i linje med Belgrads nazi-politik att lämna Kosovo i fred, bruket av våld är att vänta, den slags våld vars medel är till för att förstöra och döda (som i Bosnien och Herzegovina) och som söker sina politiska fränder i de grekisk- och makedonsk- ortodoxa församlingarna.
b. Angående Slovenien så användes där ett nationellt slovenskt program. Detta såväl som andra nationella program är i grund och botten begränsade (den egna nationen och snabbt främjad pga Jugoslaviens oundvikliga sönderfall av tidigare modell, och före den förstärkta serbiska nationalismen med dess ödesdigra ² iscensättning ², troligen under den övergående fasen av ökat oberoende och demokratisering som sin enda välgörande lösning).
Vad som fastställde händelserna i Slovenien, vilka i jämförelse med senare händelser varken var så dramatiska eller förgörande, är för det första att den serbiska nationalismen inte var interesserad av det slovenska territoriet, för det andra var det för riskabelt att bli indraget i ett krigsäventyr bland de tre starka länderna (Italien, Österrike, Ungern) och för det tredje en kraftfull och bestämd motståndsrörelse i Slovenien.
Med tanke på hur användningen av stridsvagnar i Slovenien som en demonstration av den ex-federala arméns styrka, kan vi med säkerhet påstå att det var ett sätt att offra dussintals av unga män i den ex-federala armén för att börja reducera Jugoslavien till det som nu är kvar av det (serbisk utbrytning).
c. Det nationella programmet vann sitt första demokratiska val i Kroatien. Men måste hålla i minnet att den största tilliten för Croatien Democratic Community (HDZ) och Tudzman gavs av Milosevic själv, att Tudzman är en soldat, en general, vilket innebär att CDC (HDZ) tog händelserna som skulle följa på allvar med våld som metodisk lösning. Ett nytt fall för den serbiska nationella politiken är schackbrädet (flagga) som en nationell symbol, vilken var omöjlig för serberna att acceptera som deras egen. Kanske kunde de gjort så men de ville inte, att påstå att schackbrädet var deras symboliserade enbart Ustashas.
Vad som är viktigt i omdömet av konfliktens ultimata resultat mellan kroatiens nationella program och serberna är det faktum att ingen av faktorerna (manskraft, teknologi, tid och rum) bedömdes av Kroatien i begynnelsen.
Än värre, det internationella samfundet som inte förstod konfliktens orsak och våldets proportioner, lade ett embargo på import av vapen. Å andra sidan, Kadijevic, utan att låta den federala stadsministern Markovic veta om att de bygger upp enorma lager och förråd av vapen från USSR, trots att även utan dessa har de enorma fördelar av konflikten. I den meningen är den tillfälliga situationen på slagfältet där militären vann över Kroatiens armé odiskutabel, även det militären vann över är i nivå med etablissemangets balans av våld? Rådande läge på slagfältet i Kroatien är sådant att vapenstilleståndet och de är också tillfreds med buffertzoner så i realiteten verkar FN till deras fördel, och serberna omgrupperar sina styrkor till platser där slagen fortsätter och även den etniska rensningen. Kroatien spelar nu också på tid, då deras motståndares position är fullständigt förkrossande, av scende internationella relationer. I själva Serbien använder makthavarna terror över den icke-serbiska befolkningen eller de ²opassande² serberna så i praktiken finns en konflikt i Sandak och Kosovo. Kroatiens demokratiska stagnation, den militära ankomsten av likasinnade politiska krafter i Bosnien och Herzegovina för att dela det etniskt, talar för olyckligtvis nationalismens andra ansiktet och krigshandlingar.
Medibereäkningen måste också tas de principer i Jugoslavisk politik som blev ödes diga vilka är reduktionen av statsmekanismen till en nödvändig måttstock för att hållas i kontroll av den legala staten med sitt multi-parti system. Ett sådant system (för att bibehålla sig själv) producerar tvärtom ett övermått av fiender, först bland icke-kroater och för det andra bland ²politiskt opassande² kroater. Den demokratiska processens mål, men också själva den kroatiska staten, är beroende av huruvida det är våldet eller förnuftet som vinner. Den kroatiska politiken i Bosnien och Herzegovina kommer att visa hur mycket den skiljer sig från serbisk expansionspolitik.
d. När antalet av de brutalt dödade, fängslade eller förvisade övervägs är bosnierna utan tvekan de värst drabbade. Det är tragiskt att en nationell ras pålades bosnierna och än värre att de accepterade det. Aven om de inte accepterade principen av nationella organisationer, om de inte hade detta politiska ledarskap som hade dragit på sig ansvaret för dess nationella lederskap, så förblir det fortfarande tveksamt huruvida saker blivit bättre i slutet. Orsaken är enkel: militära system måste offra en speciell social kategori om det skall bevara sig självt. Hitler offrade judarna, Stalin ²trotskisterna², serbiska nationalister i Bosnien och Herzegovina och antagligen också i Sandjak offrade bosnier (muslimer), bland andra, men särskilt dem. Skulle något ha ändrats för judarna om de hade samtyckt till att bli tyskar, för ²trotskisterna² om de blivit stalinister eller för bosnierna om de blivit serber? Inte alls. De offrades ²i systemets namn² även före. Judarna som den ekonomiskt mäktigaste kategorin, betalade Hitler för den första nazismen, ²Trotskisterna² ökade Stalins konkurrenskraft för socialism med sin gratis arbetskraft, och bosniernas, ödeläggande, förvisning och massakrerande, gjorde det möjligt för den serbiska nationalismen (senare kroatiska) att visa sin militära överlägsenhet och också att erövra nytt livsutrymme.
Det huvudsakliga misstaget i Bosniens nationella politiska struktur var emellertid det faktum att de blandade ihop, förvillade begreppen nation, religion, parti och stat och därför framkom aldrig den partiska kraften till försvar och räddning.
Det andra viktiga misstaget var från första början angreppet på Sarajevo där man inte försökt att utmana denna oundvikliga aggression som inte ger utrymme åt argumentens kraft (det påstods t.o.m. att det inte skulle bli något krig), men båda nationers liv beror på beredvilligheten att slå tillbaka angrepp.
Bosniens tragedi är i sanning den att den är den andra nationen i Bosnien utan ett reserv - land och det kunde bara försvara sig om det fick stöd från andra. Den enda chansen var troligen koalitionen av anti-nazi styrkor eller försäkran från världssamfundet.
Accepteradet av Bosnien och Herzegovinas etniska delning reducerade bosniernas territorella liv till något mycket trångt och otillräckligt, i praktiken legaliserades också ockupationen av de områden där bosnierna var flest vilket garanterade amnesti för begångna brott. Utöver detta, en sådan stat som kom till at ligga mellan några större stater (Kroatisk-katolsk och Serbisk-ortodox) skulle praktisk taget bara skjuta upp sin framtida roll och också en total förintelse om kriserna i Belgrads och Zagrebs system åter offrade lilla ²muslimska² Bosnien. I det fallet är möjligheten ett internationellt erkännande av Bosnien och Herzegovina som suverän, internationellt erkänd stat, eller ännu hellre, i överensstämmelse med det nya förslaget, den behöver inte vara integrerad, men de etniska principena borde respekteras, vilket vore dess enda chans men också bosniernas chans. Detta kan bara åstadkommas genom försäkran av vapenmakt under internationell flagg.
e. Vad beträffar Makedonien är där för tillfället flera oklarheter och föraningar om något som kommer att ske. Det internationella erkännandet av Makeonien eller värst: kriget mellan Albanien och Serbien. De flesta vösterna i valet var för Makedoniens nationella parti VMRO, men deras makthavare är inte så starka idag, helt enkel därför att den nationella yran ännu så länge inte har tillfredsställt de andra jugoslaviska folken, så väl som bedömningen att de spända internationella relationerna i Makedonien skulle inte vara bra. Makedonien drar ut på tiden och den nationella passionen minskar i värde. Kiro Gligorov som lyckas bevara freden, legal säkerhet och åtminstone ett ömsesidigt samtycke från alla i Makedonien, förtjänar speciell uppmärksamhet.
Vad som bör hållas i minnet med tanke på omständigheterna i Makedonien är det faktum att serbisk nationalism genom att avväpna Makedonien (Tillbakadragandet av JNA - Jugosaviska federalaarmén), försvagade dem ur ekonomiska synvinkel, men också på att de sparats för den slutliga vedergällningen. Serberna har inte lämnat Makedonien för att önska dem lycka till och självständighet, utan i första hand för att dra ut på tiden och skjuta upp möjligheterna för en ny frontlinje. Väldigt viktigt är påverkan från den ortodoxa kyrkan som inte tillät några konflikter inom det ortodoxa samfundet (i grunden är det clero-nationalism). Serberna räknar med att kunna vinna över makedonerna relativt snabbt på sin sida under ett framtida krig mellan Albanien och Serbien. En del av Skopjes flygplats används fortfarande av de serbiska beväpnade styrkorna. Makedoniens försvar skulle få tragiska konsekvenser och nationen förtjänar inte alls det Golgata som kan väntas. Makedonierna är ett hjärtligt, fredligt och mycket tragisk folk / land. Under den första politiska formation en av Grekland (inom nuvarande gränser) fanns ett folkmord på Egeian Macedonians, som etniskt införlivelse. Det skedde under en period efter 2:a världkriget och är en uppgift som aldrig bekräftats officiellt (även områden runtomkring) på 2 miljoner människor. Det är intressant att serbiska politiker betraktar Makedonien som en del av södra Serbien, eller ännu hellre, poängterar samhörigheten med Grekland för att tysta ner existensen av ett Makedonien ²emellan². Säkert kommer Serbien att aktualisera detta område under fasen att reda ut kaoset i Kosovo. Under fred och krisers fredliga lösningar för särskilda områden är sådana assosiationer önskvärda om de uttrycker en sann önskan och intresse från förgrundsgestalterna, men i fall av gränsdragningar genom konstgjorda medel och nya stater, som hittills varit fallet med storserbien, kommer det troligen att ånyo innebära krigstaktiker på Balkan av europeiskt märke.
13. Serbiens nuvarande läge är sådant att det vill frigöra de redan använda institutionerna från namnet Jugoslavien. De vill dölja sig bakom det namn som de reste sig från och mot vilket de riktar sig under namnet Serbien. Det är i detta ljus man bör betänka demonstrationernas styrka och den serbiska regeringen över den federala, razzian hos det allmänna säkerhetssekretariatet. Milosevic vet att kriget gett honom styrka och att det är det enda sättet för honom att bevara sig själv på. Således ansökte han om stöd hos den serbiska arméen och fick det. Arméen framhöll att den inte skulle bruka våld mot honom. Det är inget tvivel om att han vinner nästa val, både genom illojal konkurrens i massmedia och för kvarhållandet av krigsstaten och spänningarna inom själva Serbien.
Milosevics regim har inget att erbjuda det serbiska folket som den inte tagit från någon annan (bosnier, kroater, albaner, ungrare..) och de gav dem en armestyrka som också en gång varit deras (Jugoslaviens Nationella Armé), de gav sitt folk rätt att plundra och begå brott. Nog om detta, fastän inadekvat och otillräckligt om det slutgiltiga resultatet, då det är sant att det mest tragiska är ett folk som omges av ett ännu större antal fiender. Det är svårt att vara serb för tillfället om man befinner sig utanför serbisk dominans, och det är svårt att inte vara en inom dess gränser. Så förblir det en balans mellan rädsla och styrka. Sedan kommer omringningens diameter att växa sig större än den extrema nationalismen, och de sorgliga konsekvenserna hos människor berusade av nazismen är oundvikliga (tyskar, italienare, japaner etc. under 2:a värdskriget).
14. Vad som hittills sagts verkar nog logiskt, fast väldssamfundet höll sig avskiljt, och handlade på sätt som inte visade var det stod. Det erkände Slovenien, Kroatsien, Bosnien och Herzegovina men det sörjde inte för de försvarsmekanismer som garanterades, det tillät inte förstärkning av vapen trots att de kände till oundvikliga anfall och att anfallarens överlägsenhet var enorm.
Förslaget om Bosniens och Herzegovinas kantonisering ökade bara den etniska rensningen, då begreppet kanton i väst tillhör ekonomiska och kulturella kategorier, medan det här var en fråga om liv och död. Här bör tillläggas att en stark diplomati av serbisk nationalism fortsatte under namnet Jugoslavien, vilken systematiskt och mästerligt lurade världen på sina egentliga planer och brott. (Serbisk polisrazzia hos den federala polisen, styrkedemonstrationerna och beslagtagandet av dokument över begångna brott ²i förbundstatens namn².) Delar i en sådan aggressionsallians består av svaghet, okunnighet och demokratins underutveckling hos ett folk under attack. Håll i minnet att världens militärlobby behöver ett område i krig för att kunna använda sina vapen. Faktum är, att efter det 2:a värdskriget har det pågått krig hela tiden, det är bara platserna som ändrats. Det är inte för Amerikas skull som det europeiska samfundet skulle bli starkare utan det är så för några styrkor inom själva Europa.
Förklädda brott som begicks i ex-Jugoslavien, eller t.o.m. inriktningen på kriget kan vara en del av det politiska spelet i deltagandet av det europeiska samfundet bakom ryggen på Jugoslavien, vilket säkert är den främsta orsaken till lättsinnigheten hos ex-regeringen och av den nyas promotor, eller hellre. ex - Jugoslaviens land som ett experimentområde får begrundan av en möjlig lösning i USSR där det fanns flera förutsättningar för nazism.
15. Om världssamfundet uppfattat vidden av problemen i tid, om det varit villigt och haft tillräckligt mod kunde lösningen på Jugoslaviens situation blivit lyckligare och det värsta som skedde stoppat. Efter offensiven i Slovenien och erkännandet av dess oberoende från Jugoslavien, var det dumt att tillåta krigsmaskineriet, polisen, konferenser och liknande att fatta egna beslut som var ämnade att förbli vad de var - statliga institutioner. Det borde ha anmärkts på att den serbiska nationalismen som under slogan kämpade mot utbrytningen av stater, och kampen för Jugoslavien själva bröt sig ur. Bruket av namnet Jugoslavien var faktiskt bara ett sätt att legalisera brott och genom att slåss legalt vinna till sig det som Jugoslavien hade både hemma och utomlands i form av material, diplomati och andra förtroenden.
Bosniens och Herzegovinas öde bestämdes till stor del av Belgrads och Zagrebs politiska orientering. Slogan: ²Alla serber under en stat!² löste Serbiens dilemma i förhållandet med Bosnien och Herzegovina men också namnet på denna stat. Den serbo-kroatiska gränsdragningen antydde i praktiken denna delning också i Bosnien och Herzegovina. Tudzman och Milosevic hemliga möten, de faktiska konflikterna mellan de väpnade styrkorna i Kroatsien och Bosnien, serbokroatisk politisk militärallians i delningen av Bosnien och Herzegovina, men också allt det hade gjorts av den serbiska arméen för att ockupera Bosnien och Herzegovina och för att rensa det etniskt.
Bosniens och Herzegovinas civila nivå låg högt både kulturellt och ekonomiskt, 42% av befolkningen som redan var genetiskt blandad levde och bodde där för att de ville detta och älskade det. Olyckligtvis har inget av det hjälpt för att stoppa Golgatan på Bosniens och Hercegovinas befolkning. Världens humanitära institutioner arbetar med att hjälpa till med de sanitära omständigheterna efter angreppens konsekvenser och sänder mänskligt stöd, med accepterandet av flyktingar, fast ingenting därutöver har hänt för att ändra situationen som ledde till anfallet och för att straffa brottslingarna.
16. Den humanitära hjälpen till Bosnien och Herzegovina, men även de områden som förstördes av kriget eller de med etnisk resning och massakern på ex-Jugoslavien borde bestå av 3 huvudpunkter för stöd.
Första: Hävdandet av alla viktiga faktorer (nationella, religiösa, politiska, humanitära) för att stoppa dödandet av oskyldiga människor, och förstörelsen av städer och civilisationer. Det är med fakta man måste tala om lidandet och vem som orsakar det för att på så sätt avmaskera den aggressiva politiken och handlingarna. Hjälpen skulle intensifieras för områden som äventyras med ökad beslutsamhet och mod därför att detta är en nödvändighet för tusentals och även miljontals människor. Evakuering av de mest utsatta kategorierna av folk samt flyktingcentran och rehabilitering (barn, kvinnor, gravida, sårade, gamla och handikappade)
Andra: Nödvändiga förutsättningar för militär assistans för att neutralisera anfallaren, det enda effektiva medlet som motstånd mot nazistiska styrkor. Detta skulle göras i respekt för internationella krigslagar som skiljer sig från nazismens uppkomst där inget är heligt och där målen helgar medlen.
Det oumbärliga i sådana fall är militär assistans till de angripna områdena: vapen, som embargot lagt ned ( i sin import), mer manskraft för försvaret och en anti-nazikoalition sammanställd av alla anti-nazistyrkor. Dessa styrkor borde utformas från den anti-naziorienterade befolkningen hos serberna, de redan utsatta nationerna samt en nation som med ett intensivt enganemang kunde förhindra både konflikten på Balkan och i Europa och sitt eget lidande. En lyckad lösning på problemet skulle vara den internationella skiljedomen med militärt ingripande för andra nationalisters hämndlystna sammandrabbningar på Serbien eller andra landsdelar inom Balkan.
17. Följande fakta uppskattas efter vad som tidigare bedömts: *Den nuvarande regimen lyckades bestå, bredvid det som betonats nödvändigt för en demokratisk förändring med accepterade principer för hela det sydslaviska området, i Belgrad. Den framträdde i en ny skepnad vilket utan tvivel ger svart på vitt vem den skyddat: den serbiska nationen eller sig självt.
*De kommunistika makthavarna accepterade fascister - Cetnics som sina allierade, de behövdes för att utföra det mest vansinniga jobb med en att döda folk och plundra städer. General Adjic, ett offer för terrorn i Ustashas, var inte talesman för JNA-s väpnade styrkor av en slump. Det är heller inte slumpen som gav Chetniks komplexdrabbade barn (Karadjic, Ostojic , Cancar och andra) eller Chetnik under 2:a värlskriget eller neo-Cetnikc (Seselje...) rollen som avrättare, eller rättare 40% av rösterna i den Serbiska Församlingen (Seseljs radikaler).
*På den Serbiska Nationalist, Cleronationalist och senare nazistiska sidan finns Europas 4:e armé (JNA), som genom att dra tillbaka vapen från olika försvarslinjer, företag och skolor, avväpnade praktiskt taget hela det jugoslaviska folket utom serberna. Dessa erövrade vapen innebar serbernas nödvändiga förutsättningar till folkmord, skövling och etnisk rensning.
*Även om aggresionen börjat p.g.a. att de ²äventyrade² serberna, som olika alla andra nationer i världen ²måste leva inom en enda stat², städerna etc. så kan man se att inga av dessa städer tillhör Serbien (Vukovar, Dubrovnic, Sarajevo, Jajce, Gradacac, Srebrenica, Foca, Gorazde, Brcko, Visegrad...). Ännu så länge har ingen stad i Serbien utsatts för angrepp, inte ens av en enda kula, ingen serb har dödats i motsats till de icke-serbiska folken som varit objekt för systematiskt tvång, tortyr ledda till koncentrationsläger eller dödade.
*Fredsöverenskommelsen passar den serbiska nationalistpolitiken på platser som den utsåg till (sina extrema) anfallstavlor. Man borde komma ihåg Napoleon i Moskva eller Hitler framfår Moskva när de bittert behövde fred. Problemet är bara att ingen av dem anlände där fredligt utan viftade med medicinen krig.
Det mest fungerande medlet för fred är således att förbättra de sanitära förhållanden som kommit av de våldsamma demonstrationsangreppen i ex-Jugoslavien genom den anti-nazistyrka som kommer att återställa freden och stadfästa bruket av våld, och efter det frammana rörelser för fred (så som det var i Sarajevo före kriget) agerande som fredsmäklare i sociala konflikter för att avlägsna omständigheter och orsaker som annars kan leda till nya urladdningar med krigsangrepp.
*Fastän det inte finns någon teoretisk skillnad på nationalism, clero-nationalism och nazism bland serber, kroater, bosnier, ungrare, svenskar eller tyskar, är det som varierar kvantiteten på det kostsamma förverkligandet, hatet och våldet med vilket en speciell ondska riktats till motsatt sida. I den meningen är det ett grundläggande misstag att identifiera den serbiska nazismen som en nationell folkrörelse för sitt eget försvar. Men det är precis vad som sker istället för något som kunde spara livet på de som fortfarande lever.
18. Kriget som man skyltat med i ex-Jugoslavien (massakrerade folk och förstörda städer) är ett klassiskt exempel på angrepp, ett skolexempel på ockupation. I själva ögonblicket då ex-JNA beslutat ge sitt militära stöd till det serbiska nationalistprogrammet, blev de den serbiska arméen, vilket allt sedan innebar att vilket område som helst utom Serbien och Montenegro slutade att vara sitt eget.
Det grundläggande misstaget hos de internationella makthavarna, som var benägna att åstadkomma fred i ex- Jugoslavien, är att de inte insåg att de stadfäste bruket av en annan stats armé på områden som redan erkänts som nya stater. Det finns också en huvudsaklig gambling med serber som en yrkeskår (militären), en stat (ex-Jugoslavien), och ett fallet parti (kommunisterna) som väljer försvar för den egna positionen (yrke, makt, politik). Om man tänker sig en stor press på deras passion, såsom rädsla och hämndlystnad på både själsliga och fysiska komponenter så kan sunda förnuftet påstå att ingen ens frågat dem ²om de önskade det eller inte², huruvida de ville bli det mest hatade folket i världen, en nation av folkmördare ²i vilkens namn² allt som var heligt är förstört inklusive mänskor och deras barn, kyrkor, gravplatser, städer. I grunden var det bara en fars, en banal form där Bosniens och Hercegovinas nationer, som också formgavs för dem ( utom de i Belgrad, Zagreb, delas Sarajevo och några andra städer här inte angivna).
19. Den tes som påstår att det pågår ett inbördeskrig i ex- Jugoslavien är oacceptabel och i grunden fel. När Europa erkände på området fd- Jugoslavien: Slovenien, Kroatien och Bosnien och Hercegovina som nya stater (april 1992) förklarades samtidigt att det inte mer finns ett enat Jugoslavien. Det betyder att ²jugoslaviens² armé (utan Serbien och Montenegro) var en ockupations armé.
Men vi vet att Belgrad fortfarande betalar serbiska officerare i Bosnien, och sänder vapen, soldater, poliser o s v. Senare också i samarbetade med Kroatien. Det är inte inbördeskrig.
20. Hos den ex-jugosaliska makten fanns inte heller sammandrabbningar mellan nationerna utan de har tillkommit där på konstlad väg som tidigare nämnts. En mänsklig varelse har reducerats till en kategori med ett nummer, nationalitet och till soldat, den som väntas bli dödad eller måste döda. Här finns både utgångsläget och målet för nazismen och det är ett faktum på områden med dess dominans. Det är svaret på varför Podrinjas städer är ockuperade av serber, på mark där serberna var i majoritet före angreppet, där finns varken liv eller materiella bevis på icke-serbisk existens, ( deras kyrkor, moské, gravplatser, hus, folk, allt är borta). Den inhemska och utländska folkopinionen lurades genom att uppmärksamheten drogs till Sarajevo, Mostar (kommande från Miterrand, Panic och andra). Var det där man kunde se vad som skedde,där som soldaterna viftade och hotade med ett sådant krig? Dock på ett större fält höll man på med att slå ihjäl det posavinska folket och folk i Podrinje. Uppgiften om tre hundra tusen döda är varken fel aller slutgiltig.
21. Kriget i ex-Jugosavien kan heller inte sägas vara religiöst. Det är också ett av sätten att dölja själva grunden till angreppen. Det är sant att religiösa institutioner har givit sitt stöd till nationella program. De lånade dem ett helt religiöst bildarkiv. Men det är också ett sätt att försöka dölja angreppets kärna på basis av religiös internationalisering, tesen som konstaterar att det kommer att grundas en islamisk stat i Bosnien och Hercegovina såsom ett språngbräde för den islamiska expansionen är den tes med vilken den serbiska nazismen (senare kroatiska nationalism också) vill ge nationalismen rätt att etniskt dela Bosnien och Hercegovina och i en forutsedd framtid binda sin kanon formellt och lagligt till moderslandet Kroatien. På det viset kan inte och borde inte problemet med att försvara muslimernas liv på ex- jugoslaviskt område vara ett problem för islamiska länder eftersom bosnierna var först av alla européer och därför ett europeiskt problem, där Europa måste passera en tillståndsexamination som medborgerlig orientering.
22. Varför skulle Europa, den orienterade och förenade världen ingripa i ex-jugoslaviens territorium?
De som tror att rättvisa är på offrens sida, och därför också lagen, glömmer att lag och rättvisa inte är detsamma och vantligtvis finner man dem inte på samma plats. Som i mänsklighetens historia där styrka och förnuft sällan var på samma sida. Lagen stadfäster fällande dom (proklamerad av de regerande krafterna) från vilket följer att brottslighet och verkliga naturliga mänskliga värden inte behöver innebära detsamma. Angriparen är utmärkt bekant med dessa svagheter i den moderna världen. Han utnyttjar därför en struktur med dess effektivitet på konferenser, under tal och utredningar för kommittéer och artiklar och dess egna offer bland koncentarionslägren, förvisningar och massgravar.
Med detta i minnet tillsammans med det faktum att den samtida världen, oberoende av vad den kallas eller kallar sig själv är grundad på ett mycket särskilt och utan tvivel egoistiskt intresse, så kan man inte räkna med att den skulle ta de nödvändiga stegen för att stoppa nazismen och hjälpa andra, utan den ²hjälper² sig själv i första hand. I den meningen har den moderna världen många orsaker till att hjälpa! sig själv, till sist!
De förverkligade nationalismerna, någonstans nazismen blev effektiva medel för socialismens omstörtning men de visade sig fastna i nazism här och där (Serbien och troligen Ryssland). De blev förgörarna av hela den civiliserade vakthållningen, såväl den materiella som andliga men också de effektiva folkmorden.
Den samtida världen har vuxit upp på plattformerna av en genom nazismen raserad civilisation, det vill säga att den passivt och hjälplöst observerar nazismens härjningar, som utökas genom att sammanlänkas med kommunism och fascism, och skapas i vår nutid, även om det verkar otroligt. Inte ens några hundra tusen dödade, av vilka 80 % är civilbefolkning, flera dussin plundrade städer, fruktansvärda bilder, flera miljoner flyktingar och liknande fasor, kan uppväcka minnen av de bilder som redan har väckts till liv genom de nazistiska härjningarna. Med detta kommer dess egen rädsla för världens framtid som den skapade.
Världen gick med på att förbättra de sanitära omständigheterna, konsekvenserna av nazismens förödelse genom att ta emot 2 miljoner flyktingar och försändelser med trupper och mänskligt stöd för delningen, men av detta handlande kommer hjälpen i fel händer och blir en donation till nazismen. Nazisterna vill evakuera folk för att reducera dem till ett litet begränsat antal med humanitärt stöd, vilket de själva åberopar vara donatorer av. (Toppen av cynism och sarkasm är den humanitära hjälpen som sänds från Belgrad till innevånarna i Sarajevo. Det är samma Jugoslavien och samma Belgrad som sänder lastbilstransporter fulla med granater dagligen till folket i Sarajevo!?)
Världen måste komma till insikt om att den förverkligade nazismen har blivit ett effektivit medel för omstörtning av alla system inte bara de socialistiska utan även des som genom sin karaktär av nation, ras och religion inte är önskvärda, men också dem själva skiljer varandra åt.
Att ge amnesti till dödandet av flera hundra tusen oskyldiga människor på ex-Jugoslviskt område, speciellt i Bosnien och Hercegovina, kommer att innebära amnesti till mer dödande i framtiden över hela världen. De nya utövarna av mord komma att söka sina ²bosnier² och rättfärdiga sig med att de århotade.
De dödade människornas enda synd i Bosnien och Hercegovina var att de inte hann förbereda sitt motstånd mot den militanta nazismen och att de idag inte har tillräcklig kraft för att stoppa den . Världen tillåter dem inte det då de beskylls för att vilja ha en medborgerlig del av Europa då de inte har något socialt, genetiskt och geografiskt val. Det är underligt att samma Europa stöder dem med tystnad!
Bosnien och Hercegovina eller hela ex-Jugoslaviens område är inte Kuwait och där vill världen inte anstränga sig för att hjälpa, utan det är Balkan och Europa. Men genom att hjälpa till med att rädda människor där hjälper världen till med att rädda sig självt.
Författaren är expert på internationella konflikter, på Universitet i Sarajevo, Bosnien och Hercegovina
Detta manuskript erhöll Schiller Institutet i Stockholm, november 1992.
Prof. mr Sevko Kadric
Shilerov institut, Stockholm, oktobar, 1992.
